Välkommen till min blogg. Den här bloggen handlar om min djupa sorg efter min älskade lillebror Jonas som fick lämna den här världen endast 24 år gammal. Min bror led av en tarmsjukdom men det var vattkopporna och blodförgiftningen som tog hans unga liv i maj 2013. Bloggen speglar min sorg och min förtvivlan men även min tro och mitt hopp om att en dag få ses igen. Välkommen!

torsdag 28 november 2013

Frid med döden?

Innan allt det här hände trodde jag att jag hade frid med döden. Jag trodde att bara gamla människor dog och att de dör mätta på att leva. Fast jag visste att det inte var så. Jag visste så klart att unga människor också dör. Men "det händer aldrig mig". När en klasskompis mormor dog i våras tyckte jag hennes reaktion var lite "too much" och sa det till en annan klasskompis. Just med motiveringen att jag hade "frid med döden". Så känner jag inte längre... Jag hatar döden för det mesta. Döden tog min bror ifrån mig. Det är verkligen någonting helt annat när en gammal människa dör som är mätt på att leva. Va skönt att få känna att man levt ett fullt liv och inte orkar längre. Då kan döden komma som en stillsam vind, en räddande ängel. Men när döden går fel och tar en relativt frisk och helt underbar 24-åring. Då har jag inte frid över det längre. Det är helt uppåt väggarna och galet fel!

Nu finns det de som tycker att jag tar det här lite för "too much" också men de människorna vet nog inte vad de pratar om. Det går inte jämföra en ung människas död med en gammals. Saknaden kanske är lika men den orättvisan går inte att jämföra. Har gjort något jag fasat för idag. Skrivit av dagboken från sjukhuset. När man är inlagd på IVA, iaf i Gävle, så skrev sköterskor, och vi, en dagbok. Jonas lidande under sina 11 dagar på IVA är inget jag frivilligt läser men behöver det för att göra klart fotoboken om hans liv. För det är så. Hans liv blev inte längre men är ändå komplett. Ingenting kan läggas till och ingenting kan dras ifrån. Det var Jonas liv. Kortare än många andras men ändå ett helt liv. Jonas liv. Längtar efter att ha den färdiga boken i min hand nu. Krama den... Gråta lite... Skratta lite... Minnas... Vill känna att jag har bearbetat den delen klart. För faktiskt, hans liv var rikt. Han var djupt älskad. Han hade roligt. Han har upplevt saker. Han har utvecklats. Han har sprängt sitt målsnöre. Och det är väl ändå det livet handlar om? Han dog för tidigt enligt mig men han levde ändå inget halvt liv. Han levde sitt liv och när jag bläddrar igenom fotoboken så inser jag en sak. Att hans liv var värt att leva! Att hans tid med oss var en gåva jag aldrig skulle vilja vara utan. Det ger mig styrka att brottas vidare med faktumet att jag kanske inte får frid med att han dog men ändå frid med döden. Döden kom som en tjuv men min tro, och min förhoppning, är ändå att döden inte är slutet utan bara en ny början.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar